Ja, att för första gången lämna sitt välbekanta barndomshem, ge sig ut i vuxenvärlden och bo själv eller med någon man älskar, är nog den vanligaste drömmen vi alla har någon gång i livet, och det är väl inte särskilt konstigt, redan som barn drömmer vi om att vara oberoende av någon annan, ifrån att slippa blöjor och att klä på sig själv till att gå, cykla eller ta bussen till skolan. Eller första körkortet, första flaskan alkohol… Första bakfyllan, etc. Viljan att bevisa att man kan ta vara på sig själv och bli självständig som en individ är en otrolig livsupplevelse för många. Men vägen dit är ofta lång och prövande och går inte alltid som vi tänkt oss. Vissa vill flytta ut men det finns inga lediga bostäder, somliga vill flytta ut men är enligt släkt eller förmyndare för ung eller oförmögen att flytta ut eller bo själv eller så har man bara helt enkelt inte råd att flytta ut och i vissa fall Vill kanske en person inte flytta ut men blir plötsligt tvungen att göra det. Detta kan bero på t.ex., att personen misshandlas av familj eller partner, att ens nuvarande hem av någon anledning är obeboelig, sjukdomshistoria eller p.g.a. andra problem eller brister i levnadsförhållanden eller generella levnadsstandarden. För dem av er som bott själva en längre tid eller nyligen flyttat ut, vet hur mycket slit och tid som krävs för att uppnå självständighet-målet. Men många yngre som aldrig tidigare varit med om det vet eller inser inte alltid hur stor och invecklad processen egentligen är förrän dem själva sitter i samma båt.
Precis som så många före mig, har jag drömt och längtat efter att få flytta hemifrån och gå min egen väg, men föga anade jag att själva verkligheten skulle visa sig än mer prövande än vad förväntningarna kunde förbereda mig på. Jag började nog först på riktigt fundera och längta efter att bo själv när jag var 21 år. Jag hade tagit studenten 2017 på Sturegymnasiet och påbörjat mitt nya jobb inom DV (Daglig Verksamhet) på Nolltrefem i Halmstad och allt i mitt liv var bättre än någonsin. förutom en liten detalj, jag ville nu bo själv. Så jag bestämde mig för att prata med mina föräldrar och höra vad det hade att säga om saken och efter en lång och, om något invecklad, tid av diverse samtal och kompromisser hade vi alla slutligen nått en överenskommelse. Kort därefter (d.v.s. 1 år senare 2018) började vi ta kontakt med diverse social-tjänstefolk samt gruppboenden, boendestöd och HFAB i hopp om att få hjälp eller hänvisning åt annat håll, en process som visade sig vara långt mer mödosam än vi väntade oss. Gruppboenden nekade mina ansökningar p.g.a. att mina funktionsvariationer inte stämde överens med de klassifikationskriterier som krävs för att ge mig rätten till ett sådant boende. Och vad gäller boendestöd, så, efter en minst sagt strulig diskussion period, från början av 2018 och fram till mitten av samma år var vi mer eller mindre överens om att vänta med att skaffa boendestöd tills dess att jag hade en bostad att tala om. Och så, från slutskedet av 2018 och fram till början av 2019 förblev hoppet om eget boende och självständighet stillastående. men så sent inpå 2019 började saker att hända. En god Väninna till min Farmor och mig hade fått höra talas om att några gamla lägenhetsbyggnader stod inför en totalrenovering i början av 2020 och att det då kanske fanns en chans att jag kunde få ett boende där, och vad hade jag att förlora?
Gruppboenden, boendestödjare och HFAB hade inte hittills lett till något annat än besvikelse, allt jag behövde göra var att vänta och hålla tummarna. Tillsammans och med hjälp från mina otroliga Farföräldrar och en minst sagt lika otrolig väninnas hjälp tog vi kontakt med hyresvärden och förklarade vår situation och varför jag var i så stort behov av en lägenhet. Vi samtalade fram och tillbaka med jämna mellanrum och hoppades varje gång telefonen ringde, ett brev låg i brevlådan eller ett Mail dök upp i inkorgen, att nu, äntligen får jag veta om jag fått en plats i det nyrenoverade området eller ej. Tiden gick och spänningen var hög, men så en dag, medan jag är på väg hem ifrån jobbet får jag ett SMS ifrån Farmor jag sent ska glömma. ”Hej, vi har fått svar ifrån Hyresvärden, får läsa det när du kommer hem.” Även om jag bara befann mig en kort sträcka bort ifrån där jag bodde, kändes det som en evighet innan jag äntligen var framme och rusade in genom ytterdörren. Med ytterskorna fortfarande på skyndade jag in i köket där farmor väntade på mig vid köksbordet och satte med ner mitt emot henne. utan ett ord ger hon mig sin mobil och där står det klart och tydligt: ”hej, det finns en lägenhet ledig om du vill ha en? kontakta ägaren om du vill ha den eller ej.” Sedan den dagen har renoveringen och stambytet av den nya byggnaden fortskridit i en väldans fart och lägenheten jag nu är en stolt ägare av är i stort sett klar att flytta in i. Men ännu återstår mycket att göra och förbereda, möbler, kökstillbehör, toalettartiklar och mycket mer ska införskaffas innan jag officiellt kan spendera min första vecka i den och känna och uppleva den där känslan som jag, såväl som så många andra före mig drömt om, självständighet.
