Taxi

I alla år jag åkt med färdtjänst har jag haft nöjet att stöta på många trevliga och hjälpsamma chaufförer som inte tvekat att ge en hjälpande hand eller gjort en annars vardaglig resa till något av en uppskattad upplevelse. Men dessvärre är ingen fågel utan tilltufsad fjäder…

Jag skulle till jobbet på Nolltrefem en morgon och precis som vanligt var jag hemma och i full färd med att göra mig i ordning när min morgonrutin plötsligt avbröts av dörrbultande och dörrklocksringande. Jag släppte allt jag höll i och rusade ut i hallen där jag till min förvåning möttes av en taxichaufför. Innan jag hann fråga hur det kom sig att han nästan var en halvtimme för tidig sade han att jag skulle skynda mig för jag var sen och att han väntat på mig i nästan en kvart. På nytt försökte jag förklara för honom att det måste ha skett ett missförstånd men istället för att lyssna vände han på klacken, gick mot bilen och ropade åt mig att om jag inte var klar att åka inom fem minuter skulle han bomma mig dvs neka mig att åka med. Det som hittills hade varit en lugn morgon blev plötsligt den stressigaste på flera år då jag sprang kors och tvärs genom huset i jakt på mina tillhörigheter. Till ljudet av ett ihärdigt biltutande och rop om att jag skulle skita i att larma och låsa sprang jag ut till bilen med jackan under armen och väskan flängandes efter mig.
Knappt hade jag stängt bildörren och fått på mig säkerhetsbältet innan det skrek och yrde om däcken då taxin satte av i rivstart i riktning mot stan. Medan jag febrilt gick igenom mina saker för att försäkra mig om att jag inte hade glömt något var chauffören fullt upptagen med att köra som om han var med i en ”Fast and the Furious” film samtidigt som han muttrade svordomar.
När vi slutligen anlände till Nolltrefem (med liven i behåll) blev jag
med ens medveten om att vi stod parkerade på en busshållplats och när busschauffören vinkade och tutade åt taxin att flytta på sig vevade taxichauffören ner rutan och visade fingret medan han ropade något jag (kanske för det bättre) inte förstod. Ett annat problem var det att vi befann oss på fel sida av vägen och pga min synskada har jag svårt att ta mig över vägen på egen hand och detta står också skrivet i min upphämtningsorder, att jag ska ha hjälp över gatan oavsett trafikering eller ej. Men när jag hade klivit ur bilen och chauffören fortfarande satt kvar frågade jag om han kunde hjälpa mig över övergångsstället: ”Äh, bara över vägen, ingen fara! Måste åka, bråttom.” ”Men jag behöver hjälp, det står att läsa i mina uppgifter.” ”Nej, nej, står inte. Lyssna, du bara gå över där borta. Ja köra nu, ja inte bli sen.” Så stängde han dörren och med en rivstart som fick däcken att skrika for han iväg nerför gatan och försvann runt ett hörn. Som tur var hade en arbetskamrat sett vad som hänt och hjälpte mig över vägen liksom att anmäla chauffören för sitt agerande under morgonen.
Om anmälningen sedan togs itu med eller ej har inte blivit känt och ska sanningen fram struntar jag i det. Jag är inte den första och inte heller den sista att råka ut för detta bemötande och saker och ting hade kunnat sluta så mycket värre, och det har det dessvärre för andra. Även om det inte förekommer alltför ofta upplever många färdtjänstresenärer att vissa chaufförer kan uppfattas som nonchalanta, stressade, tykna eller generellt oengagerade i sitt yrke. Somliga kanske har svårt med språket men den gör sitt bästa och är trevliga medan andra inte så mycket som nickar om man säger tack eller godmorgon.

Även om det inte förekommer lika mycket idag som för ett eller två år sedan, händer det ibland att man hämtas och körs av chauffören som inte lyfter så mycket som ett finger eller så ropar de bara på avstånd “Kom, kom här!” Istället för att faktiskt kliva ut och leda dig till bilen. För det är ju hur lätt som helst att se en svart bil med motorn avstängd på en parkeringsplats kl åtta (20: 00) på kvällen.
“Var bor du? Kan du visa vägen?” Frågar de ofta, detta trotts att de har både kartböcker och GPS till sitt förfogande. Hur lätt tror du det är att vara synskadad och försöka känna igen sig när du sitter i baksätet av en bil med tonade rutor sent på kvällen i ett område med svag belysning?

En kväll var jag på väg hem från stan och när vi närmade oss området jag då bodde i fick jag frågan: ”Var bor du, vilken hus?” Jag kisade ut genom rutan och det tycktes att vi hade kommit rätt, men jag tvivlade så jag bad honom stanna så jag kunde hoppa ut och se efter.
Jag hann inte mer än kliva ur bilen och se mig omkring förrän jag hörde hur bildörren slogs igen bakom mig och såg förtvivlat på medan bilen försvann i mörkret.
I flera sekunder stod jag där och såg mig omkring i hopp om att få syn på något jag kände igen. Försiktigt började jag treva mig fram och efter tre, kanske fyra steg fann jag mig platt på marken med ansiktet i någons rabatt.
Lyckligtvis kom husägaren ut då han såg en misstänkt, skuggig figur krypa runt i hans trädgård.
När jag väl hade förklarat för honom att jag inte var en inbrottstjuv och vädjat att han inte skulle bussa hunden på mig förklarade jag vem jag var, var jag bodde och vad som hänt. Det slutade med att han lade en hand på min axel och sade med ett brett leende. ”Jasså, så det är du som är Rasmus! Äntligen får jag träffa dig” Då han hjälpt mig upp på fötter och vi börjat gå uppför gatan på väg hem till mig talade han om för mig att många taxichaufförer brukar knacka på hos honom och fråga efter mig, det visade sig att våra gatunamn var nästan identiska.

När jag kom hem möttes vi av pappa som stod ursinnig och utom sig av oro i dörröppningen. Efter att vi förklarat för honom vad som hänt ringde han omgående till färdtjänstledningen och krävde en förklaring. Än en gång hörde vi inget vidare gällande anmälningen.

Mitt förtroende för färdtjänstresor och chaufförer har varit lågt under en längre tid, men sakta har det blivit bättre på senare tid. Visst händer det smärre missöden då och då men de är få och det är långt i mellan dem. ”Så länge vi vågar visa att vi inte är rädda för att säga ifrån och ta itu med problemet är vi beviset på att individen har en röst i samhället.”
/Rasmus

“Jag ser inte väggen, jag känner den när jag går in i den!”

Senaste artiklarna

Variabelns Julbak
Besök på Hallands Konstmuseum
Charad – Intervju med John Anderberg
Brevet från Afghanistan
Skönheten & Odjuret
I min lägenhet.