Rasmus och Johan diskuterar föräldraskap.

Rasmus har startat en podcast, den heter “Rasmus Resonerar”. Varannan fredag kommer det ett nytt avsnitt, med olika teman och olika gäster. Nedan är ett transkriberat avsnitt med temat “Föräldraskap med funktionsvariation”. Ett samtal mellan Johan Lindegren och Rasmus Högstedt. 

Rasmus: Goddag, mitt namn är Rasmus Högstedt, idag tänkte jag diskutera ett samtalsämne jag fascinerat över på sistone, med mig har jag Johan Lindegren. 

Dagens ämne är föräldraskap för människor med funktionsvariationer. Ett ganska stort ämne men jag känner att det kunde vara intressant att forska i och diskutera helt enkelt, jag känner att bara vara föräldrar är en stor grej, en stor förändring i livet för alla inblandade. Att lägga till att man har ett funktionsvariationer, hur påverkar det barnets liv, livsstil och uppväxt, det fascinerade mig och det jag vill diskutera. 

Hur tänker du, Johan, till att skaffa barn och så? Eller föredrar du att leva singellivet?

Johan: Ja, barn ja, min syster har barn som hon tar hand om, när Leo föddes så brukar Lotta ta hand om honom och så brukade även vi vara där. De bor i London, vi var där och tog hand om honom och pysslade om honom, samma med Henry när han föddes. 

Rasmus: Men har du funderat på att skaffa barn eller så i framtiden? 

Johan: För mig själv, om jag ska skaffa barn med min flickvän, så är det ganska svårt att ta hand om ett barn, för jag har ju downs syndrom och det påverkar mig, det är inte så lätt att ta hand om ett barn då. 

Rasmus: Ja och det är ju därför jag vill ta mig in på detta. Min fästmö vill gärna ha barn, jag däremot är tveksam och det är pga mina egna variationer, autism och min grova synskada främst. Det förstör mycket för mig och min inställning är att jag inte skulle klara av det ansvaret och vara kapabel till att vara förälder. Sen vad jag vill är en annan sak, jag vill klara av det men tvivlen är väldigt stor, absolut det finns stöd du kan få med stöd/hjälp men jag blir inte riktigt klok på hur detta fungerar och det är som allt annat med funkis, det är ett krångel, det är inte bara “först A och sen B” utan det är krångel. Att skaffa barn är en stor sak och stort ansvar oavsett med funkis eller inte. Det är ett beslut som bör tas av båda parter. Det är ett beslut att ta om du ska göra det naturlig väg eller adoptera. Adopterar du såg har du hjälpt ett barn som behöver det till exempel. 

Att skaffa barn och ha ett funktionshinder är en stor grej. Jag känner en person som har funktionsvariation som har barn och de har rätt ut det, sen hur de har löst det, det vet jag inte. Jag får nästan fråga dem om det. Men det mellan mig och min partner, vi bor särbo och bara där är ett problem vi har inte bott ihop mer än två veckor. Jag vill veta hur det funkar att bo ihop först under en längre tid och sen se över nästa del, alltså bröllop och sen kanske barn. Men det ligger många steg före, jag säger det igen att första steget är att testa att bo ihop i början och ta det därifrån. 

Johan, du är några äldre än mig, du är inte gammal, men vi har vuxit upp olika och så, har du någon gång fått frågan ”vill du ha barn?” Eller berättat om hjälp man kan få om man skaffar barn som funkis? 

Johan: Nej, mina föräldrar har inte pratat med mig om barn på det sättet. Inte andra släktingar heller. Mina syskon, det är dem som kan ta hand om barn, det är skillnad på mig. Det är skillnad på mig för det är lite svårt att skaffa barn för mig, mamma och pappa är min god man så dem ställer upp för mig mycket. Vi brukar åka iväg och hitta på saker och om jag skaffar barn till exempel, om jag ska iväg, vem ska ta hand om barnet då om jag är på semester?

Rasmus: Jag har läst att man kan få föräldrastöd, men jag har ingen aning om hur man ansöker om det ens. Mina föräldrar är också mina goda män så jag har också hjälp med ekonomi och den delen. In på den delen, ja jag vill ha barn men känner att jag kanske inte kan det? Jag får en känsla av att det kan vara mitt undermedvetna som säger till mig att jag inte ska ha det. 

Johan: När jag föddes -73, då var jag ju barn själv, då skulle egentligen jag tillhöra en annan familj istället för mina föräldrar. Läkaren sa att mina föräldrar inte skulle ta hand om mig, dem tyckte att jag skulle tillhöra en annan familj, på ett boende. Men sen tillsist så sa mina föräldrar att jag visst skulle följa med dem hem. Det var jobbigt för mina föräldrar, men sen fick de reda på att dem fick ta hand om mig och då blev det väldigt glada. Sen fick jag en bror som föddes -74 och min bror brukade ta hand om mig och min syster är född -78. Jag har bra syskon, dem lät mig vara med de och de tog hand om mig. Sen har jag ju mina egna vänner också. 

Rasmus: Utifrån vad jag hör så verkar det som att dina föräldrar inte skulle fått ta hand om dig efter födseln och att du skulle fått följa med en annan familj för att dina föräldrar inte ansågs vara ”kapabla” att ta hand om ett barn med funktionsvariation. Jag tycker det säger ganska mycket om tiden vi vuxit upp i. Det jag vill komma in på är att, direkt fick dina föräldrar rådet att ”ta inte hand om detta barnet för barnet kommer bara bli problem i framtiden” . Ett sånt tänk idag skulle göra folk väldigt upprörda och det är fint att höra att dina föräldrar inte gav sig och tog hand om dig, det har dem verkligen gjort också. Det är rörande att höra dina föräldrars mod och resa. 

Jag själv låg inne med mamma i nästan ett år på intensiven, det var olika, ena dagen var de säkra på att jag skulle dö och andra dagen skulle jag leva. Det var olika, men det var aldrig prat om att låta mig gå, eller lämna bort mig till någon annan. Det är stor skillnad mellan 70 och 90 talet. Det är intressant. 

Även om det finns en bit av mig att vill känna den känslan av att bli förälder så är det samtidigt läskigt, jag vill, men jag är rädd för vad jag är kapabel till. Stöd som jag sagt är en svår diskussionsfråga när man inte vet vart man vänder sig, för någon annan som har barn så finns vänner och familj till hand och läkarvård, de hjälper. Men om du har funktionsvariation, vad gör du? Du slåss med kommuner, landsting, bråkar med domstolar om rättigheter och icke rättigheter, ett misstag så kan barnet sättas på fosterhem. Det är skrämmande hur lite makt eller rättigheter du har som funktionshindrade. Även ifall detta var för längesen så har jag hört många historier där funktionshindrade förlorar rätten till sitt barn. 

Som ni förstår är detta ett stort samtalsämne, vi fortsätter att leta information och diskutera vidare. 

Senaste artiklarna

Variabelns Jul-lista!
Ola Nilsson