Hösttidens Tedeum – Dikt av Rasmus Högstedt.

Hösttidens Tedeum

Regnet faller tungt och himmelen är dyster grå. 

Överallt i massor stora, vildvuxna träd tappert ännu stå.

Högt, högt uppå en svajande gren. Kysst av månen, smekt av solsken.

Skimrande likt gyllene guld

Naturlig skönhet skövlas, räfsas utan tanke, utan skuld.

I fjärran en krafft, uråldrig och enorm. Nalkades, farlig, en ohygglig storm.

Håller fast så länge viljan bär

Vinden skakar kronor och hopp, hösten är här. 

Tvingad, ödesbestämt att falla, ingen sorg, ingen glädje, dör gör vi alla.

Kämpar, tappar greppet, faller ner. 

Ensam på marken och ler. 

Snart trillar, faller fler. 

Känner ensamheten försvinna bit för bit, mer och mer.

Varför? Jag har inga svar.

Men sanningen är tydlig, klar.

Jag finns här blott i några dar.

Sakta, stilla,  glöms bort och försvinner tills ingenting fins kvar.

Som ett sjunket skepp i ett oändligt  hav, så vilar, slumrar jag under en snöig, frost bunden grav. Beklagar min bortgång men gläds av glädjen  jag en gång gav. 

Gör du snälla en sista sak för mig.

Sjung sjung för mig. Med stämma ljus, ren och klar.

Sjung om allt som är och om allt som var. Om allt vi gett, och om allt vi tar, om allt vi fått och om allt vi har.

Väntan, längtan efter nyfött liv, börjar, startar med ett första

kliv.

Gråt inte, Jag vilar i lugn och frid, Håll ut! vi ses nån gång snart igen i evinnerlig tid…

Senaste artiklarna

Ann-Kristin läser en dikt om kärlek
Ann-Kristin läser en dikt om havet
2020 – En tillbakablick
Ann-Kristin läser en dikt om hösten
Chefredaktörens tankar om miljön. 
Gör egna presenter i jul!