Ann-kristin Eriksen – En förändring.

Jag låg i gips-vaggan och min mamma fick inte bära mig. Läkaren sa att vi tar hand om Ann-Kristin. Det var jobbigt att mina föräldrar inte fick hjälpa till att bära mig. Jag kommer inte ihåg riktigt när det var jag opererade mig, men jag kommer ihåg att efter operationen så fick jag ligga med gips länge i sängen. När det kom besök så skrev dem sina namn på gipset.  Det blev en massa stygn, från höften och ner. När jag tog av gipset så frågade dem mig ifall jag ville ha med mig gipset hem, som ett minne eller något. 

När jag var liten så kunde jag gå, det minns jag, men jag hade ont i bäckenbenet för jag föddes med höftfel. Jag har opererats många gånger, tränat upp mig, gått med gåstol, lärt mig gå med rullator. 

Jag fick gå träna på att gå med gåstol inomhus. En gång när jag tränade utomhus så ramlade jag, men Dan räddade mig. Vattengympa är också bra träning, på Spenshults Sjukhus i Oskarström. Det var där jag blev inlagd. 

Efter att jag opererade mig så förändrades mitt liv, nu får jag träna varje dag för att kunna gå. Jag går på kontroller för att se så att allt står rätt till. Det känns som jag har använt rullator i hela mitt liv. 

Det jobbigaste med att inte kunna gå och röra mig som jag vill är att jag inte kan hjälpa till lika mycket. Jag hade velat kunna gå normalt och hjälpa till med städning och allt. Kunna gå till affären och handla mina grejer själv, ta mig till ställen utan att behöver bli skjutsad. 

Men jag kan fortfarande dansa med min rullator. Man får hitta andra sätt. Det löser sig. 

Senaste artiklarna

Rasmus har blivit med Podcast!
Dikt: Ann-Kristin Eriksen.
Intervju: Moomsteatern
Intervju: Glada Hudik