Hej! Jag heter Eric och är 26 år gammal. Jag föddes som kvinna men har levt större delen av mitt liv som man.
När/hur upptäckte du att du inte kände dig bekväm i den kropp eller det kön du föddes i?
Det är jättesvårt att säga en särskild tid eller specifikt moment i mitt liv. Man skulle kunna argumentera för att jag kände det när jag var sju eller tio eller tjugo år gammal…
Men när jag gick i högstadiet började jag klä mig på en mängd olika sätt. Ibland hade jag på mig klänning, ibland skjorta och slips, ibland båda två på en och samma gång. Jag köpte herrparfym i smyg och klippte äntligen av mitt långa hår. När mina bröst blev större började jag att binda* dem. Med tiden kommer jag att binda dem mer och mer regelbundet.
Jag visste inte vad jag var i högstadiet, men var ganska säker på att jag inte var kvinna. På den tiden trodde jag att transpersoner bara fanns i Göteborg och Stockholm och inte i lilla Veinge.
* (att binda brösten betyder att linda dem, oftast med bandagetejp, en tajt sport bh, eller ett speciellt plagg som kallas för ”binder”)
Hur eller vad gjorde du för att förvandla den du var till den du är idag, antingen medicinsk eller kosmetisk?
De två största ingreppen som jag har gjort är att operera bort brösten och att börja med hormoner.
Jag band mina bröst i sju-åtta år innan jag gjorde en mastektomi, där hela bröstet/brösten opereras bort och om man vill så gör de bröstvårtorna lite mindre. Att bli av med brösten är ett av de bästa besluten som jag har gjort i mitt liv.
Jag får en spruta med testosteron ca 4 gånger om året. Sedan jag började med hormoner har jag fått en mörkare röst, en fyrkantigare rumpa, mindre höfter, skäggväxt m.m. Det är mycket lättare att se sig i spegeln sen jag började med hormoner.
Idag är det väldigt uppenbart för den som träffar mig att jag presenterar mig som man, men innan operationen och hormonerna fick jag hitta många andra lösningar för att hålla undan dysforin. Några av dessa lösningar var att:
-hålla håret kort.
-binda brösten.
-endast bära stora tröjer som gömde figuren.
-fylla ut byxan med en strumpa i skrevet.
-måla läpparna med nude lipstick, så att de skulle se mindre fylligare ut. -målade ögonbrynen mörka så att de skulle se buskigare ut.
Har du eller möts du av några sociala motgångar bland bekanta eller i samhället?
I det stora hela har jag bemöts av mycket mer kärlek och omtanke än vad jag hade vågat hoppas på. De få konflikter som jag har haft med nära och kära har läkts och jag upplever en starkare relation med dem idag än någonsin förut.
Jag har haft turen att vara omgiven av väldigt öppensinnade människor i min omgivning, tyvärr känner jag många som inte alls har haft samma förutsättningar som mig när det kommer till vänner, familj och bekanta.
Finns det något du skulle vilja säga/dela med dig av till andra personer som lider eller kämpar med könsdysfori?
Håll ut.
Tyvärr är väntetiderna för att få en utredningar skitlånga. Jag vet inte om det finns så mycket att göra åt det, förutom att hålla sig upptagen med annat under tiden.
Om du går runt i tankarna på att du kanske vill byta kön eller börja på hormoner eller liknande så skulle jag rekommendera att plocka upp kontakten med vården så snart som möjligt. Du kommer få en mäng information och tips på vägen och du kommer ha gott om tid att fundera på vad som känns rätt för dig. Första steget kan vara att höra av sig till sin vårdcentral.
Alla har vi olika strider och olika knep mot könsdysfori, hitta de lösningar som får dig att må bra. Jag kan rekommendera boken “Ts guiden” av William Akyol, som skriver om sina egna erfarenheter, tankar och tips.
Upplever du att dagens samhälle har blivit bättre eller mer accepterande av HBTQ och transpersoner?
Ja, det tycker jag. Förstår dock om andra har en annan uppfattning.
För mig blev det så tydligt när jag kom tillbaka till mitt gamla högstadie för att jobba som lärare. Innan jag började på skolan var jag väldigt nervös för hur eleverna skulle ta emot mig som transperson. Jag var där i nästan två år och under den tiden möttes jag mest av nyfikenhet och acceptans. Vid ett tillfälle försökte en elev att upprepade gånger kalla mig för “hon”, trots att hen var fullt medveten om att jag var man. När detta skedde började hela klassen rätta hen, inklusive elevens närmaste kompisar. “Va fan säger du, det är han!”.
Ett annat exempel från skolans värld är att eleverna har börjat använda “Är du homofob?” som skällsord, och även om man kanske inte ska anklaga någon för att vara homofob utan underlag så tycker jag garanterat att det är en uppdatering från min tids “Är du BÖG eller!?”.
Så ja, jag tycker att det har skett en förändring på 10 år.
Finns det någon form av stigmatisering kring HBTQ/HBTQ+/Transpersoner vi i samhället borde eller kan tänka på?
Jag känner att det finns en viss stigma kopplat mellan identitet och ålder. Om du kommer ut senare i livet så försöker vissa argumentera eller motbevisa ens identitet genom att referera till hur man varit som barn eller ungdom (eller vuxen), och det problematiska eller det skadliga i det här betendet är att man känner att man måste “bevisa” eller “rättfärdiga” sin identitet.
Jag vet att jag själv, innan jag hade opererat bort brösten och börjat på hormoner, kände ett behov av att “övertyga” folket runt omkring mig att jag var man, och att jag var tvungen att överkompensera och bete mig överdrivet stereotypiskt manligt för att för att folk skulle gå med på att jag var trans.
Jag tror att det kan vara bra för alla att inte tvinga eller pusha någon till att presentera sig på ett särskilt sätt, oavsett identitet. Att få finna sig själv är något som får ta tid, och den sökningen gör många av oss hela livet ut, och den tar uttryck i en mäng olika skepnader.
Hade du det svårt att övergå till en ny livsstil, byta garderob osv och har du några tips för de som påbörjar sin resa?
Vissa saker var svårare än andra. I gymnasiet påbörjade jag en viss resa, vilket gick på grund av att jag befann mig i en väldigt öppensinnad miljö. Däremot var det svårt att komma hela vägen fram när alla i min omgivning redan hade en viss bild av vem man var.
Det var först när jag började högskolan och flyttade till en ny ort som jag fick en möjlighet att vända blad och presentera mig med mitt nuvarande namn Eric. När jag kom tillbaka efter studierna var det inte lika svårt att träffa sina gamla kompisar, eftersom jag hade fått tid och plats att växa mig trygg i mig själv.
Jag vill tipsa om att låta det få ta den tid det tar. Det kanske låter motsägelsefullt när jag precis beskrivit om att vända blad, men du är fortfarande lika mycket värd oavsett om du har kvar gamla kläder, smink eller accessoarer som inte längre stämmer med din identitet. Vissa saker behåller man som ett minne, andra saker är man bara inte redo att säga farväl till.
Din resa är inte ett race, så låt det få ta sin tid.
Finns det något du vill tala om för dem i samhället Som är HBTQ-negativa eller som kanske inte förstår varför någon bryter mot könsnormer?
Jag säger ibland att “Jag inte valt att ha könsdysfori, däremot har jag valt att göra något åt det.” Och hade jag inte tagit tag i min dysfori, då är det inte säkert att jag hade suttit här idag.
Som med så mycket annat så kommer hat och fientlighet från okunnighet. Jag har haft förutfattade meningar, stereotyper och fördomar i mina dagar, men ju mer man lär sig desto klokare blir man.
Så till de personerna som är HBTQ-negativa, jag värnar om en öppen dialog. Om ni får chansen så ställ frågor och var nyfiken, så kanske vi alla blir lite klokare med tiden.
Tycker du att skolan ska lära elever mer om könsidentitet och våga diskutera genusfrågor som läroämne tex inom sexualkunskap?
Ja, och det gör också till viss del. Informationen som finns i lärobäckerna idag är ju mycket bättre än det som fanns för 10 år sedan.
Jag tror att det är viktigt att inte vänta för länge med att prata om hbtq relaterade ämnen för barn, för desto längre man väntar desto mer främmande blir ämnet. Barn förstår oftast så mycket mer än vad vi tror.
Varför är du en så fantastisk och inspirerande person? (Skryt så mycket eller så lite du vill!)
Åååhh vad det är svårt med skryt…!!
Jag vill tro att jag gör en skillnad hos de människor jag träffar. Det kan vara att jag svara på frågor om att vara trans för högstadieelever, eller hjälpa en transperson att komma i kontakt med vården, eller att bara hjälpa någon att hitta en bra binder.
Jag hoppas att jag genom mina möten kan förebygga fördomar, att jag kan vara en källa till kunskap, och att dessa möten kan få en ung person ute på landsbygden att känna sig lite mindre ensam.
