Intervju: John Anderberg

 John Anderberg är skådespelaren, musikern, artisten och nu även läkarstudenten, från Halmstad som nu bor i Stockholm. Han är aktuell med två föreställningar, sin egenskrivna ‘Imago’ och även ‘Origo’. 

Hur är det att vara skådespelare? 

För mig: en skräckblandad förtjusning. Jag brukar beskriva min resa genom olika kulturella projekt (som skådespelare, men också som musiker eller regissör) som ett U. Det är oftast som allra roligast när man väl är i startgroparna av ett projekt, och föreställer sig allt roligt man ska göra. Visionen är så himla fin och underbar där, när den endast är i tanken. Som Strindberg skrev i ett Drömspel: ”Tanken är mer än gärningen – högre än saken”. Sen börjar repetitionerna. Du ska plugga en massa text. Du ska utsätta dig för att göra fel, för att tvivla på din roll, din karaktär, dig själv. Du ska kanske bråka med någon i produktionen. Du ska vara med om en och annan katastrof. Och sen kommer premiärnerverna. Då ska du vara sömnlös ett tag, med tankar snurrande konstant. Och här kan det gå åt två håll. I de allra flesta fall har det gått bra – varpå formen blir ett U. Kul i början, jobbigt i mitten, kul i slutet. 

Detta är en förenkling, såklart. För visst kan man känna sig otroligt glad och upplyft efter ett bra rep. Men det gäller att ha verket i skallen under processen – för resan i lång, och i slutändan är det bara den där idéen, visionen, som kan fortsätta driva en. 

Vad tycker du om att göra på fritiden? 

Jag springer. Lyfter lite vikter ibland. Spelar tv-spel ibland. Tittar en serie ibland. Men nu under läkarprogrammet har springandet varit den viktigaste fritidssysselsättningen. Något som kräver fokus (vilket tar fokuset från annat) utan att anstränga hjärnan för mycket. Och det minskar också stress genom sänka stresshormonet kortisol på sikt. 

Har du körtkort? 

Jajamen, både bil och motorcykel. Inget jag får användning för i Stockholm dessvärre. 

Vad var ditt första jobb? 

Jag målade ett av stallen på Mickedala. Hahaha

Vilken är den bästa resan du varit på? 

Ooh vilken bra och svår fråga. Jag har ändå haft den stora turen att kunnat åka till ganska avlägsna platser. Men exemplet jag kommer ge här, var en smygresa som jag och ett gäng kompisar gjorde till Sälen i våras. 

Pandemin resulterade i en ganska mörk och isolerad vinter 2020-2021. Alla våra föreläsningar och seminarium sköttes på distans. Det ska också tilläggas att alla mina kulturella jobb och uppdrag gått upp i rök. Detta i kombination med mycket annat resulterade i en svår vinter. Jag mådde inte särskilt bra alls. Men tack vare distansundervisningen, så öppnade sig en möjlighet för mig att åka med mina kompisar och åka skidor i fem dagar. Det var verkligen en räddning. Man andades plötsligt liv igen. Och det gav mig också energi att göra färdigt det tredje året på Karolinska Institutet. (Vi var såklart väldigt duktiga pandemister, var symtomfria, höll avstånd, tagit prover och hade anti-kroppar etc.) 

Vilken är din bästa film? 

Ja, i och med att jag faktiskt gjort några egna filmer i mina dagar, är jag osäker på om du här menar någon av dom eller någon annans produktion. Men låt mig svara så här i så fall: Min favoritfilm just nu är ”Patrick Melrose”. Det är egentligen en mini-serie i fem delar, men man kan se det som en fem timmar lång film. Mästerlig i sin regi och i sitt stilgrepp. Och insatserna är häpnadsväckande bra. Och den film jag själv gjort som jag anser är bäst är nog ändå min senaste, alltså ”Hat Trick”. Den går ju inte att se, för den var runt på festivaler ett tag, och sen glömde jag släppa den till offentligheten. Men jag ska faktiskt göra det i vinter. 

Din bästa låt? 

Och även här delar jag upp det: Respite av Olafur Arnalds är favoriten just nu. Det är bara en enkel liten piano-låt, men den har förgyllt tre morgnar i rad, när man klockan 0700 på tuben möter rusnings-stressen, på vägen till Södersjukhuset där jag nu praktiserar.

Min egna låt som jag anser vara den bästa: Jaaa, detta vet ju alla som själva skriver musik, att man har några älsklingar som ligger halvfärdiga i inspelningsprogrammet. Eller på röst-memo-appen i telefonen (spelar in alla låt-idéer där först). Men av de låtar som är släppta: Grasp. True Veins (mitt band) 9-minuters-epos. Den har inte den bästa statistiken på Spotify, men det är ju en av de roligaste låtarna jag skrivit. En liten resa. En liten platta i plattan så att säga. 

Hur är det att göra en egen föreställning/konsert? 

Svårt. Och jag tycker bara det blir svårare ju äldre man blir. Idéerna blir bättre, ja. Men kraven också högre. Jag tror att den absolut viktigaste framgångs-faktorn är att involvera andra, och involvera rätt sorts folk. Jag skrev manus och musik till Imago (min senaste föreställning) men både texten och musiken har sedan filtrerats genom ett 10tal olika människor – som alla gett sin input på vad som fungerar och vad som inte fungerar. (Sen gör jag såklart ett val, där jag väljer vilken kritik som ska få påverka projektet. Den makten får man ändå unna sig som konstnärlig avsändare.) Kvalitén blir – som alltid – så mycket bättre, när man släpper idéen om att vara ett ensamt geni. Jag tror inte på det ensamma geniet. Jag tror snarare på Brian Eno’s ”Seni” – geniet som uppstår i en grupp av duktiga och hängivna människor. Imago är ett exempel på en sådan grupp människor.

Vad handlar Imago om? 

Musikterapeuten Julius som förälskar sig i sin patient Lydia. Lydia lider av selektivmutism – vilket betyder att hon förlorat sin talförmåga på grund av psykiska skäl. Julius behandlar detta genom att låta Lydia skriva texter till melodier som Julius tar fram på ett piano. Men i takt med att Lydia förbättras, och återgår till den människa hon en gång var, börjar Julius få känslor för Lydia – vilket komplicerar saker och ting… minst sagt. 

Du pluggar till läkare också, hur hinner du med allt? 

Ja alltså, man får väl se det som så att jag arbetat på den här Imago-historien under ganska lång tid. 6 år, för att vara exakt. Och så fungerar alla projekt jag är med i under terminerna. Man tar lite åt gången. T ex pjäsen vi sätter upp nu, “Origo” (varför låter alla mina projekt likadant???) repeterar vi tre gånger i veckan, på kvällar och helger. Och vi började skriva på den för ett år sedan. 

Den frågan som jag svettas mer inför, är att orka. Läkarprogrammet kräver tid ja, men med lite planering kan man ändå få loss en hel del fritid. Hjärnan blir dock rätt trött av att lära sig så mycket saker. Utöver allt man behöver banka in är man också “ny på jobbet” varje vecka. Vi slussas ju runt på alla olika avdelningar, mottagningar, operationssalar. SÅ när man kommer hem på kvällen är man helt slut i pallet. Det kan vara svårt att vara kreativ då, vill jag lova. 

Men jag är ju hopplöst beroende av att skapa underhållning och berätta historier, så jag kan liksom inte sluta. Vi får se om jag lyckas lösa min livs-ekvation i framtiden. Hehe. 

5 snabba: 

Pizza eller hemlagat? 

Hemlagat

Godis eller nötter? 

Godis

Komedi eller romatik? 

Romantik 

Tåg eller buss? 

Tåg

Öl eller vin?

Vin

 

Senaste artiklarna

Johan praoar som präst.
Variabelns Jul-lista!
Intervju: John Anderberg
Ola Nilsson