Gömd i den svala skuggan ser jag dem, det semester sugna folkmassorna som ivrigt flockats på stränder och torg, upprymda över den efterlängtade sommarsolen som lyser upp deras vinterbleka ansikten och värmer deras skinn. Runtomkring mig hörs ljuden av skratt och plaskanden ihop med exalterade hejarop och bashögtalare som tillsammans sammansvärja i en ljuvlig och livlig symfoni. De vanligtvis skygga grannarna som annars lurar bakom sina gardiner och spejar ut mot omvärlden kliver ut i ljuset och träder samman, uppmuntrade och sammanförda av alkohol och allsång, bringar det nytt hopp för medmänsklighet i en förövrigt krigshärjad värld. Det bekymmerslösa sommarlovet tycks vara blott en stund i den trötta och tid slitna gamlingens ögon som längtansfullt ser på medan raska små fötter hejdlöst skyndar runt över gräset, en tillfällig, bitterljuv tillbakablick in i det egna, förflutna ungdomsdagarna det själva bara mins.
Visst är sommaren en underbar tid, likt en vacker dröm, till synes oändlig och önskan att den fortsätter är ofta stor. Men, precis som en abrupt avbruten dröm, har även den mest perfekta och gladaste stund ett oundvikligt slut…Eller, kanske, så innebär det en helt ny och spännande begynnelse…Bara fötter hasar fram över det nedkylda golvet och trots den varma och mjuka morgonrocken ryser det till i hela kroppen när den första, kalla vinden susar in genom ytterdörren och biter i det morgontrötta skinnet likt ett utsvultet villebråd. Med grynings tunga ögonlock vilar en ännu drömaktig blick i förundran på den nederbörd annalkande, askgrå himlen som nu skymmer det varma solskenet och det bomulls lätta molnen det semesterfirande familjer vant sig vid. I ett stort, djupt andetag överrumplas det matta sinnet av berikande dofter och ljud och således återupplivar den, till skillnad från andra, värme sjuka själen som suktat så efter höstens första skur. Med lätta, bekymmerslösa rörelser, likt en sparv insvept i en dans, visslandes på en munter melodi, susar jag fram runtom i hemmets ännu slöa atmosfär, ivrig att påbörja dagen och ta för mig av dess gåvor och möjligheter oavsett hur stora eller små det än må vara.
Likt ett spädbarn i moders trygga famn, omsorgsfullt själv inbäddad i en lakan mjuk borg av kuddar och täcken medan darriga läppar ivrigt sipprar på koppar av kaffe och varm choklad, oberörd av mullret och tumultet som härjar och sargar utanför murarna. Där ute i den mörka, förgätna världen drunknar det sista av sommarens spår bort i det kalla regnovädret medan kropp och själ återhämtar sig i värmen av det dansande lågorna i braskaminen och ett leende sprider sig på läpparna i ljuset av det dallrande värme ljusens sken. Dock ung och ivrig att uppleva mer av världen faller även det piggaste av barn snart nog in i sömnens bekanta dvala och vaknar upp i en värld där fantasifulla dröm seglare och månljus vandrare slår segel och ger sig ut på det skimrande stjärnhagen på nya och spännande äventyr verklighet bundna vuxna knappt längre kan föreställa sig…
I regnrusk ets dyning stiger solen sakta över horisonten och lyser upp det nykomna vinterfesten som glittrar likt ett vackert kristall täcke över det varma, små skorstenshuven och det kalla, våta gräsmarkerna. Längs halkiga trottoarer och glittrande skogsstigar står det än gång vackra och ståtliga träden kala och darrande i vinden likt kungligheter berövade sina färgsprakande kronor. Förförd av fågel körens smile kittlande kvitter som ljuder runt om i det ännu slumrande grannskapen där vissa förbannar dem medan andra, som jag, gärna sjunger med. Det glödande skymnings skenet och siluetterna av det nakna träden smälter in och berikar den redan läskiga men festiva stämningen i det kusligt utsmyckade grannskapet. Skraja och sötsugna barn i billiga masker och smink springer omkring på det pumpalykta dekorerade gatorna, ivriga i jakt på godis eller bus medan andra njuter av pumpa delikatesser i alla dess smak och doft fyllda former eller tänder ett ljus i minne av de som försvunnit oss ur tiden.
”Hösten är min vår och min vår är min sommar, vintern är min sommar och sommaren, tja, min död!
Detta är min tid, en tid av påhittighet och sinnesfrid. När sinnet och själen nära drivits till vanvett och kvävts i sommarsolens eld heta sand, återhämtar det sig i vintermånen’s frostbitna hav. Driven av kreativ lust och nyfunnen inspiration spiller efterlängtade tankar och idéer ut över det tomma, vitbleka pappersarken med nyfunnen iver och tillfredsställelse, likt en fenix vid livets slut finner jag nytt liv i askan och lever igen i drömmen jag alltid längtar tillbaka till…”
”Många tappar hoppet, ibland även rösten, vi hyllar dig, vi förbannar dig, välkommen hösten. Vissa finner kärlek och passion medan andra slåss med ångest och svår depression. För många är den här årstiden rent ut sagt rena mardrömmen, men för mig är det inget mer än den efterlängtade trösten…”
