Tror du på spöken…?

Tror du på spöken? Rasmus Högstedt berättar om egna erfarenhet av spöken och dess historia.

En kall vindpust, en knack i väggen eller något i ögonvrån. Ett oförklarligt fenomen eller otvivelaktig fakta? Detta är en fråga som gäckat paranormala entusiaster och skeptiker i flera år. Enligt folktro och parapsykologi är ett spöke/gengångare/vålnad/phantom eller skuggvarelse en avliden persons ande, själ eller immateriella skuggbild. Spöken eller andar, vad du än kallar dem har de existerat i alla kulturer, religioner och folktro sedan urminnes tider. Den vanligaste myten beskriver spöken som själen till en avliden person som har återvänt eller tvingats bli kvar på jorden till följd av tex ouppklarade affärer och plötslig eller våldsam död.

Många paranormala forskare och vetenskapsmän såväl som spökjägare, religiösa och självutnämnda vittnen till oförklarliga händelser eller fenomen påstår att bevis på det övernaturliga finns i överflöd, väldokumenterat i litteratur, på fotografier och i video medan skeptiker hävdar att det ännu inte finns tillräckligt med vetenskaplig bevisning för att stärka deras existens.

Från Dia de los muertos i Mexiko till Allhelgonaafton i norden, de har olika namn men representerar samma innebörd, bortgången och minnet av en närstående eller en vän. Öde, döden och spöken har varit en stor del i en majoritet av all världens religioner och traditioner sedan dess respektive begynnelse…men varför…?

Förr i tiden var den så kallade ”andevärlden” ett verkligt fenomen och var lika mycket en del i vardagen som luft i lungorna då livet kretsade kring varje individs tro och hängivenhet till gud eller hur det levde sina liv.

Allt som ansågs som främmande eller inte kunde förklaras ansågs onaturligt, och, beroende på var i världen du befann dig, kunde därför antingen tolkas som ett heligt budskap eller ett olycksbådande omen. Rädslan för spöken i många kulturer runt om i världen är djupt rotad i människans naturliga reaktion på det okända och bygger på uråldriga övertygelser att vissa spöken kan vara farliga eller utgöra ett hot mot de levande.

Vad tror du?

Skuggan i ögonvrån, knackande i väggarna och saker som flyttar på sig. Bisarra drömmar, oförklarliga klösmärken på kroppen eller känslan av att vara iakttagen. Kanske den oförklarliga rösten och fotstegen, den plötsliga kylan och håret som reser sig i nacken… Var det bara inbillning? Ett påhittat och fiktivt väsen framväxt, grott till följd av rädsla och paranoida tankar?…Eller kanske, bara kanske, fanns det något där…

En misstanke, en tveklös förnimmelse av någon eller något oförklarligt som lurar och döljer sig i mörkret…?

”Jag har aldrig varit särskilt religiös eller vidskeplig av mig. Aldrig riktigt trott på gud, gott i kyrkan och bett bön eller tänkt på döden och efterlivet.

Å andra sidan, måste jag erkänna att det finns underliga och bisarra saker och fenomen jag upplevt under åren, händelser som varken jag eller forskning kan hitta en resonabel och rationell förklaring till. Förr i tiden på 1900-talet var skepticismen gentemot det paranormala och oförklarliga stor då många medium och spökjägare ansågs eller avslöjades som fejk eller bedragare ute efter de lättlurade och sörjande familjers pengar.

Därför är jag inte särskilt förvånad om många av er tvivlar, ifrågasätter eller inte tror på något alls utav det jag har att förtälja. Många av er tycker säkert att spöken och det övernaturliga är lika verkligt som tomten eller tandfen, att de är inget mer än skrönor, rappakalja och nonsens. Men, för dem av er därute, dem av er som söker svar, de tror eller svär de sett eller upplevt något oförklarligt, hör vad jag har att dela med mig av…

Första gången jag någonsin upplevde något konstigt var i mitt eget hem. Jag satt i mitt rum framför datorn en sen fredagskväll i November och roade mig när jag plötsligt hör ett knackande på sovrumsdörren. Det lät som Pappa så jag ropade ”Kom in!” men dörren förblev stängd. jag tänkte inte mer på det och återgick till vad jag höll på med. Sekunder senare hör jag knackade på dörren igen. Den här gången reste jag mig från skrivbordet och gick för att öppna dörren. på andra sidan fanns bara den svagt upplysta hallkorridoren och det dova ljudet av TVn som var på i vardagsrummet. Jag skakade på huvudet, det var förstås Pappa som drev med mig, något han ofta brukade göra. Så, utan en vidare tanke, stängde jag dörren och satte mig vid skrivbordet igen. Knappt hade jag hunnit sätta på mig hörlurarna igen förrän jag hörde knackandet än en gång. Nu slängde jag av mig lurarna och rusade ut genom dörren. Jag susade i och ut mellan rummen, säker på att han skulle hoppa fram och skrämma mig vilken sekund som helst. Men så. när jag sprang förbi vardagsrummet  kunde jag inte göra annat än att tvärstanna.

Där i soffan satt hans fru och utsträckt bredvid henne. låg Pappa i matkoma och snarkade. Jag grep tag i hans arm och ruskade honom. Han vaknade med ett ryck och harklade sig med förbryllad min. Vad är de? Jag frågade honom om han knackat på min dörr och försökt skrämma mig. Pappa och hans fru såg på varandra och på mig. ”Nä, jag har legat här sedan efter middagen” Hans fru nickade instämmande. Med ett ryck på axlarna gick jag tillbaka till mitt rum och gick så småningom och lade mig, Morgonen därpå vaknade jag av ett gällt rop, det var pappa som öppnat min sovrumsdörr för att vecka mig. ”V-vad är det?” utbrast jag och satte mig upp i sängen. Jag ser då att han står och pekar på min garderobsdörr som står vidöppen. ”S-såg du?” ”Såg? såg vad?” ”Handen som höll i dörrhandtaget…”

”Detta är den första gången jag någonsin upplevt något övernaturligt och det visade sig att mer saker väntade…” En sen natt väl efter jag lagt mig vaknar jag med ett ryck, övertygad av att någon har kommit in i rummet. efter en stund skakar jag av mig den obehagliga känslan och försöker somna om. men i samma stund jag stänger ögonen blir jag med ens medveten om att fotändan av min säng trycks ner och mina fötter är alldeles iskalla, som om någon startat en fläck under täcket. I samma stund jag stoppar in huvudet under täcket för att se vad det var rör sig den kalla luften snabbt längre och längre upp mot mig. Panikslagen och vettskrämd kastar jag mig på sänglampan och känner med ens hur den kalla luften försvinner och sängen är varm och behaglig igen. Med hjärtat bultande i bröstet gnuggade jag ögonen och såg mig omkring. Jag blev kall och blek, hjärtat sjönk som en sten. Vid foten av sängen stod en liten pojke, kanske 6 eller 7 år med blont hår, en blå T Shirt och becha jeansshorts. Han stod bara där och tittade upp på mig med blågröna ögon och log innan han bara försvann ur tomma intet, som om han aldrig varit där.

En morgon skulle jag till skolan och höll på att knyta skorna. allt var som vanligt tills jag reste mig upp och stod öga mot öga med en svart grå, feminin skepnad som stod lutad mot hallväggen. Jag slet åt mig min väska och sprang ut ur huset, när jag väl kom hem väntade jag på att Pappa kom hem innan jag vågade gå in.

En tidig, grå mogen vaknar pappa av en oförklarlig anledning och vänder sig på sidan mot den tomma delen av sängen. där, vid sängkanten sitter en ung kvinna iförd randig tröja och ler mot honom. Han ser hennes läppar röra sig men hör inga ord, däremot får han en förnimmelse av vad hon säger. ”Ta mig hem. snälla, ta mig hem till där jag hör hemma” sedan med en bugning försvann hon som dimma över sjön.

Idag, efter massa spekulation och funderande kan jag med säkerhet säga att jag är allt utom galen. Varför? För att det är inte bara jag som sett konstiga, oförklarliga saker i hemmet. Pappa och hans fru har många gånger frågat mig om jag hörde, såg något nyss eller om jag precis gick förbi dörren eller knackade i väggen, stängde dörren, sade något eller sprang förbi. Den lilla pojken vi sett har det visat sig, bodde i huset förr i tiden och avled antingen i huset eller i området. Efter en lång tid av tankar och flera händelser vet vi idag vad det är som hände.

Det har visat sig att den lilla pojken vi sett och hört bodde i huset och antingen avled i huset eller någonstans alldeles i närheten. Var han dog, Vem han är eller vad han hette vet vi inte.

Handen som  Pappa såg i mitt rum vid garderoben, den kvinnliga skuggfiguren jag såg en morgon och kvinnan som Pappa såg den där tidiga morgonen, visade sig vara hans före detta sambo som tyvärr hastigt gick bort i svår sjukdom. Hon kom ursprungligen från Thailand och ville att han skulle överlämna hennes aska till hennes familj och templet i hemorten för att bli traditionsenligt begravd.

Oavsett om ni tror eller inte tror på att detta är sanna händelser  eller bara påhittade spökhistorier är upp till er. 

Men jag vet vad jag sett  och jag vet vad jag upplevt och det det har onekligen gett mig en helt ny syn och perspektiv på livet, hur vi lever det och vad som kanske eller kanske inte väntar oss en dag när vår tid kommer att ta ett sista farväl, ta klivet över livets tröskel och ge oss av in i det spektakulära och det okända… 

Senaste artiklarna

Diskussion: Framtiden, hur ser den ut?
Fars dag
Auktioner, framtidens onlineshopping.
Tror du på spöken…?