Stroke

När man är gammal kan man få stroke och bli jättesjuk och kanske ha rullator och hjälp hemma. Det finns en strokeförening i Sverige och Halland där man kan få stöd, jag är inte med ännu. Jag heter Per är 58 år och har varit med om en stroke.

Jag hade varit hemma hos en god vän och fått i mig något giftigt, en köpt utländsk bläcksnaps som var helt livsfarlig. Jag spydde som en kalv och lade mig på golvet. Jag tror den triggade igång stroken. Det var mitt på natten mellan lördag och söndag, ensam i min lägenhet. Jag trillade ihop och var precis som ett asplöv, tappade minnet. Klockan var nog runt halv sju på morgonen, jag skrek jättemycket och var rädd. Snabbt ringde jag till en god vän som hittade mig.

Så kom jag till sjukhuset. Folk kom och hälsade på och var oroliga, jag var på sjukhuset i tre veckor. Jag var helt förtvivlad och visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag fick hög dos medicin.
När jag kom tillbaka till arbetet kallade de mig för lilla solstråle. “Nu räcker det!” sa jag. Jag ville att allt skulle vara som vanligt. Sen slog det till igen. Jag satt och skulle käka middag och trillade ihop, och blev inlagd på sjukhuset. Det skulle ju vara bra nu, men det tar tid, sa läkarna. Där fick jag en klocka runt halsen som jag inte visste vad det var och ett märke som handlade om blodförtunning. Släkten blev orolig att jag inte skulle komma tillbaka. Jag fick göra gymnastik, armhävningar och sträcka armarna.
Det skulle lära mig hur man kommer tillbaka till livet och jobbet. Men jag kände mig inte välkommen hem och fick inte jobba. Jag kunde inte, slutade kunna göra allting. Jag vände mig mot allt ståhej, och sa att jag fått nog, jag gick min egen väg och kämpade. Men jag fick inte fortsätta med träsnideri eller verkstadsjobb för det var för farligt. Innan har jag alltid jobbat och pluggat, jobbat på verkstad och byggt massa grejer, i trä metall och plast.
Jag hoppas att det här läker, men jag är orolig ibland. Nu mår jag lite bättre och har läkt en del. Höger arm och ben har läkt, men vänster funkar inte. Jag kan gå långa sträckor och jag kan åka buss, ta mig in till stan och hem när jag vill och träffa vänner och polare. Men jag saknar mig själv. Känner mig som ett skal som kämpar och tar sig fram, det är jobbigt att prata om. Jag lever och försöker att vara normal, en människa.

Jag är glad att det finns vänner som stödjer. Men ibland kraschar det.
En jävla smäll! Ibland blir jag förbannad, arg, irriterad och kastar grejer, skäller och gapar. Så jag har en psykolog. Men polare och församlingen stöttar. De gillar mig ändå som jag är. “Per vi älskar dig jättemycket du är alltid välkommen i vår församling.” Bara alla är trevliga och inte jävlas så blir jag glad. Det kunde ha hänt vad som helst, när man druckit alkohol och hållit på med massa skit som jag, innan jag slutat med det. Om man blir sjuk gäller det att ta det lugnt, kämpa på. Det blir bättre!

Nu kan jag snart öppna verkstaden efter att ha läkt. Jag målar ibland och jobbar med att skriva för Variabeln.