Saknad men aldrig glömd

27 December 2016, jag fick ett telefonsamtal angående min lillebror. Han låg inlagd på sjukhuset med en dubbelsidig lunginflammation samt ett virus och svävade mellan liv och död. Han har varit sjuk sedan födseln, för han föddes nämligen med en odiagnostiserad hjärnsjukdom vilket innebär att dem inte kan ställa diagnos, de vet med andra ord inte vad för diagnos det handlar om. Av någon konstig anledning såg dem inte heller något fel på ultraljudet förrän det var ungefär 3 veckor kvar till han skulle födas. Just då trodde även läkarna att han kanske bara skulle leva i en vecka, men han var verkligen hur stark som helst och klarade det.

Jag och min lillebror har även bara samma pappa vilket innebär att jag bor över 20 mil ifrån dem i och med att dem bor i Nossebro, så just då när jag fick detta samtalet tyckte pappa jag kunde vänta med att åka upp dit, för läget var just då ändå någorlunda stabilt. Men dagen därpå hade det blivit sämre igen, så jag kastade mig på första bästa tåget och drog dit. Just då var jag även väldigt djupt nere i anorexin, men jag kastade mina egna problem åt skogen och drog dit – för om min lillebror inte skulle överleva, skulle jag aldrig någonsin kunna förlåta mig själv om jag inte hann träffa honom för en sista gång.
Väl framme på sjukhuset var läget någorlunda stabilt igen, så jag satt med där en stund innan jag drog hem till min bästa vän där jag även skulle sova över. Så blev det dock inte, för på kvällen ringer pappa och berättar att läget blivit väldigt ostabilt igen. Mina syskon kom därför och hämtade mig hemma hos min bästa vän, så åkte vi sedan upp till sjukhuset där alla vi syskon satt med och vakade över honom hela natten. Vi alla turades även om med att försöka få lite sömn, men det var dock helt omöjligt. Det enda jag ville var att vara nära min lillebror. Jag ville bara sitta vid hans sida hela tiden, för hur ska man ens kunna få någon sömn när man vet att ens lillebror ligger där och kanske är på väg att dö? Det går bara inte.

Natten blev dock någorlunda stabil, så vi levde därför på hoppet om att han kanske skulle klara det denna gången också. Han har ju klarat det alla andra gånger, så klart han säkert klarar det igen. Men några timmar senare, morgonen den 29 December fick han ett andningsuppehåll, ett andningsuppehåll som inte gav sig. Så medan vi i familjen satt där och såg på och inget kunde göra så slutade han bara andas mer och mer. Läkaren började därför tillslut lyssna på hans hjärta och sa sedan i nästa stund att hans hjärta hade stannat. Just i den stunden bröt jag ihop totalt, mardrömmen man under nästan 7 års tid vetat om kan hända, hade nu blivit till verklighet. Det var så fruktansvärt hemskt och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag vart helt svimfärdig, det kändes bokstavligt talat som hela sjukhuset börja snurra. Mitt i all sorg och mitt i alla tårar som spruta ut så började jag meddela alla mina vänner som undrade hur allt gick, om det fruktansvärda beskedet. ”Min lillebror finns inte mer”, minns jag att jag skrev.

Efter han somnade in stannade vi kvar på sjukhuset i flera timmar och var även med när läkarna skulle klä på honom. Släkten kom också, så vi satt och fikade i ett rum och pratade gamla minnen vi hann få tillsammans med Svante. Det var riktigt jobbigt, samtidigt som det ändå på ett sätt var skönt att få dela denna sorgen tillsammans. Framåt kvällen åkte vi till Nossebro, men vi åkte dock tillbaka till sjukhuset på nyårsafton igen så vi kunde få se honom för en sista gång, det var verkligen riktigt jobbigt att se sin egna lillebror ligga där helt död, det knäckte mig totalt och jag började leva helt i min egna bubbla, jag orkade knappt prata med en enda människa, jag vart helt off från verkligheten. Allt jag ville var bara att få min lillebror tillbaka, men ju mer tiden gick insåg jag att det aldrig kommer hända. Speciellt efter begravningen, då började jag förstå ännu mer att han faktiskt är borta för alltid och att jag aldrig mer kommer få se honom.
Det blev ju även nyårsafton som sagt, men att fira in det nya året såg man ju verkligen inte fram emot – för vad fanns det egentligen att fira? Absolut ingenting. Min anorexi blev dessutom även mycket mycket värre efter att min lillebror gick bort, allt var bara för mycket, jag kunde helt enkelt inte hantera allt som hade hänt. Så jag började svälta mig allt mer och mer, jag svälte mig själv så grovt så att jag tillslut blev inlagd på psyk för anorexin. Det var även där och då det började vända, det var där och då jag började förstå allvaret eftersom mitt hjärta började slå lite svagare. Det var egentligen inte så mycket svagare, men det var ändå lite för svagt.

Jag började därför förstå mer och mer att anorexin faktiskt kan ta död på mig, så jag bestämde mig för att kämpa för min lillebrors skull. Jag bestämde mig för att varje steg och varje andetag jag tar skulle vara för honom. Jag började dessutom även tänka väldigt mycket på min pappa, ska han behöva förlora mig också? Verkligen inte, därför måste jag göra något åt det tänkte jag. Så jag tog allting på allvar och tog även efter inläggningen emot en dagvårdsbehandling i 12 veckor, dit jag även fått komma på ett par booster veckor efter den 12 veckors behandlingen. Så all hjälp jag tillslut bestämde mig för att ta emot har verkligen hjälpt mig så otroligt mycket.

Jag är inte friskförklarad ännu, jag får fortfarande hjälp av ätstörningsmottagningen. Men jag uppfyller däremot inte längre kriterierna för just anorexia nervosa, nu står det istället atypisk anorexi. Jag märker dock inte av några jobbiga tankar så mycket längre, så jag är nästintill snart i mål och kommer förmodligen någon gång detta året bli utskriven från ätstörningsmottagningen. Jag har fått börja trappa ner på det och går nu dit var tredje vecka istället för 1 gång i veckan. Hittills funkar det även bra och jag vill aldrig någonsin ner i skiten igen, för jag har så otroligt mycket att leva för trots allt hemskt jag tvingats genomgå. Jag lever för min älskade lillebror som togs bort alldeles för tidigt och jag har världens bästa och finaste pojkvän. Trodde aldrig jag skulle våga mig in i ett förhållande i och med våldtäkten jag varit utsatt för, men det vågade jag och han är världens finaste. Så jag har verkligen så mycket att leva för och har även fått möjligheter till föreläsningar som min handledare hjälpt mig igång med efter första föreläsningen jag hade med idépeng. Så att nu kunna få föreläsa om min egna historia och kanske till och med hjälpa andra som mår dåligt betyder väldigt mycket.
Det sägs ju även att det går över, men det gör det faktiskt inte. Svåra livshändelser kommer för alltid på ett eller annat sätt finnas med en, men man kan däremot lära sig att leva med det precis som jag lärt mig. Jag ser numer livet på ett helt annat sätt än vad jag gjort tidigare, jag var även med och tävlade i funkis festivalen där jag sjöng till min älskade lillebror och jag är helt säker på att han satt med där i publiken och vakade över mig. Att livet tillslut skulle kunna kännas så här bra kunde jag aldrig tro, men det kan bli bättre så länge man inte ger upp och det vill jag även förmedla till er alla andra som mår dåligt. Vi alla klarar så mycket mer än vad vi själva tror. All kärlek till er! <3

Senaste artiklarna

Taxi
Variabeln Fashion
Makt
The Power of Music
Dikt om havet