Monstret

”Du vet väl om att du kommer bli tjock om du äter det där?”
”Det är nog bäst att du hoppar över middagen, gå ut och träna istället. Annars går du upp i vikt”
”Godis kan du inte äta, då blir du tjock”
”Om du ska äta den där salladen eller frukten så måste du ut och träna först, annars förtjänar du det inte”
”Pizza, Mcdonalds osv får du verkligen inte äta, då kommer du gå upp flera ton”
”Du kommer bli tjock nu när du drack den där colan, gå och spy upp det med en gång”
”Du kommer bli tjock av att dricka vatten”
”Du måste gå och väga dig för att se så du inte gått upp i vikt. Glöm inte mäta dig med måttbandet också”
”Du glömmer väl inte av att ta laxermedlet Sofia?”
”Ut och träna NUUU”

Detta är en del av allt anorexi monstret sa till mig varje eviga dag, jag levde hela tiden efter sjukdomens villkor och struntade helt och hållet i vad mina nära och kära sa, för enligt mig själv var jag inte tillräckligt liten och enligt mig själv så var jag absolut inte sjuk. Det spelade heller ingen roll vad min behandlare på ätstörningsmottagningen sa, det spelade inte ens någon roll hur mycket hon än förklarade att man kan dö av denna sjukdomen – jag brydde mig inte ändå eftersom rösterna sjukdomen medför var så fruktansvärt starka.
Allt började även egentligen någon gång i grundskolan eftersom jag under nästan hela min skolgång blev väldigt grovt mobbad, men då handlade det egentligen mer om att jag ville försöka göra allt för att bli så fin som möjligt eftersom jag varje dag fick höra av mobbarna hur ful jag är samt en massa andra elaka ord. Det förekom till och med att jag blev slagen.

Men sedan hösten 2015 vände det dock till helt andra tankegångar angående vikten, jag var med om ett trauma jag aldrig någonsin trodde skulle hända mig, jag trodde bara att det var sånt man läste om i tidningar, men jag skulle aldrig kunna tro att det skulle hända mig. Men det gjorde det, för jag blev utsatt för en våldtäkt. Jag minns hur jag först försöker slita mig loss, men det gick dessvärre inte, för min kropp bara la av. Den blev som paralyserad, jag bara låg där och spelade död som en fisk och bara hoppades på att det snart skulle vara över. Jag orkade inte kämpa emot, allt jag ville var bara att komma därifrån så snabbt som möjligt. När han sedan var färdig skyndar jag mig därifrån samtidigt som jag hör honom säga ”du får skylla dig själv som har den kropp du har, då får du vara beredd på att sånt här händer” vilket fick mig att känna ännu mer skam och skuld. Jag minns bland annat hur jag hemma kommer innanför dörren och går raka vägen in i duschen för att försöka duscha bort alla äckelkänslor jag kände, därefter bestämde jag mig för att ingen skulle få veta, för vem skulle ens tro på mig om jag berättar vad som hänt tänkte jag.

Det var även efter denna händelsen anorexin eskalerade mer och mer, jag började tänka att jag måste bli pinnsmal – för blir jag pinnsmal så är jag inte attraktiv och då kommer ingen vilja våldta mig igen fick jag för mig. Så jag tog det där med att gå ner i vikt på väldigt stort allvar, vilket jag även lyckades med. Men det var ju ingenting jag insåg just då, för ju mer vågen visade att jag hade gått ner i vikt, desto tjockare fick jag för mig att jag blev vilket inte ens är logiskt egentligen. För hur ska man ens kunna bli större när siffrorna på vågen visade mindre och mindre för var dag som gick? Men just då var jag ju så fast i sjukdomen så jag inte kunde se det som andra såg, jag kunde inte se hur sjuk jag faktiskt egentligen var och såhär höll det på riktigt länge.

Mitt tips till er andra som varit med om liknande erfarenheter är: våga ta emot hjälpen och våga prata om det! Nu menar jag inte att man behöver gå ut så här öppet om det om man inte vill, men försök våga prata med någon ni iallafall litar på. Jag vet att det är svårt, det tyckte jag själv att det var. Men nu idag så kan jag även se hur långt jag faktiskt kommit eftersom jag nu idag till och med vågar skriva öppet om det. Det ska inte behöva vara tabubelagt, för vi är så fruktansvärt många som tyvärr sorgligt nog varit med om sånt här. Så med detta vill jag skicka styrka till alla er andra som gått eller går igenom något liknande. Fortsätt kämpa på, för ni klarar så mycket mer än vad ni själva kanske kan föreställa er. Om ni vill se min resa och vad jag gjort för att komma dit jag är idag, så får ni mer än gärna besöka min blogg som heter mittlivsomsofia.se
All styrka och kärlek till er! <3

Sofia Strömdahl

Senaste artiklarna

Teater Stjärnan
Ann-kristins bästa sommartips
Tankar kring sommar
Specialvarvet
Borgmästaren kommer