Det är inte individen, det är fördomarna det är fel på.

Som en grovt synskadad person har jag tvingats stå ut med kränkande och generellt orättvis behandling i hela mitt liv. Jag spenderade en stor del av min skolgång med att må dåligt i min vardag. Glåpord, utfrysning, kränkning, utnyttjande, etc. Detta pågick i flera år utan någon hjälp från vare sig lärare eller myndigheter. Den känslomässiga bergodalbanan som varit en del av mitt liv har jag valt att ta vara på och använda mig av allt jag upplevt. Jämnlikhet, politik, Natur, fotografering, kultur, religion, skönliteratur, och film är samhällsämnen som ligger mig varmt om hjärtat och är därför viktiga att ställa i strålkastarljuset.

Är det inte märkligt? Hur passionerat vi predikar om ett jämlikt samhälle, ett samhälle där utanförskap och fördomar är ett minne blott. Vi ger oss själva en stolt klapp på axeln och skryter om hur mycket bättre vi blivit på att uppmärksamma orättvisor.
Men har vi verkligen åstadkommit något? Har vi verkligen gjort oss förtjänta rätten att fira segern innan den är vunnen? Har vi rätten att säga att vi tagit steget närmare drömmen, drömmen om enighet…
Somliga, en majoritet, skulle nog säkert lyfta på hatten med ett smil medan andra hänger huvudet i avsky åt deras hopplöst naiva uppfattning av omvärlden.

Den 13/4 2018

Mina vänner och jag var i stan en kväll, vi hade tänkt se en ny film på bio. Vi hade kommit överens om att vi skulle ses utanför
biografen några minuter före filmen. En av mina vänner stack till pubben, knappt hade det gått två minuter innan han kom tillbaka, röd i ansiktet och nävarna hårt knutna intill sidan.
(Enligt min kompis) Hade bartendern vägrat att servera honom ett glas. Han frågade varför och fick svaret ”Du har nog redan fått tillräckligt” Min kompis blev förstås upprörd och försökte förklara för mannen att han hade talsvårigheter på grund av sitt funktionshinder. Bartendern blängde på honom och sa ”Inte lite fräckt av dig att låtsas på det där viset” När min kompis på nytt försökte förklara fnös bartendern och bad honom att lämna lokalen…

Dagen därpå efter att min kompis anmält händelsen påbörjades en utredning om tjänstefel. Bartendern själv hävdade att när min kompis skulle beställa hade han skojat och sagt att han redan tagit ett par glas.

I dagens samhälle är fingerpekningar och fördomar lika vanligt som häxbränningarna på 1600-talet. Ja, mycket har blivit avsevärt bättre, inte längre behöver man oroa sig för att bli tvångsplacerad bakom låsta dörrar ratad och dömd att glömmas bort blott på grund av att man är annorlunda men jag anser ändå att vi tyvärr fortfarande har mycket kvar att lära oss.

Så vad gör vi?

Lösningen är simpel:
SLUTA segregera, BÖRJA integrera!
Jämlikhet är för alla, så varför fortsätter vi dela på människor som om vi fortfarande levde på 1800-talet. Roten till problemet anser jag ligger i skolan.
Att ha slutna avdelningar eller till och med separata byggnader i skolan kan bidra till att elever med funktionshinder får en trygg och säker miljö att arbeta och lära sig i. Men det kan också leda till att man faller offer för mobbing och neglect då man (inte avsiktligt) skyltar och utmärker personer.

Om vi lät elever med och utan funktionshinder att vistas i samma lokaler, sida vid sida, är chansen större att fler skulle våga säga ”Hej” och räcka fram en hand istället för att rygga tillbaka eller vända ryggen till. Vi ska inte göra oss av med hjälpklasser eller egna korridorer, bara inkludera det, skolan ska anpassas efter eleven, inte eleven efter skolan.
Rädd för det okända.

Mycket av det vi lär oss och den uppfattning vi har om vår omvärld stammar ofta från nära och kära, men lika mycket från skolan. I skolan har vi både fränder & fiender, individer med olika åsikter, ursprung, förmågor och identiteter. Särskolan har sedan länge varit en skyddad, omsluten miljö. Detta fenomen är precis som två sidor av samma mynt. En elev i särskola utesluts från omvärlden och omvärlden utesluts från särskolan. Våga blanda elever, lär dem att låta dem själva lära av varandra.

Senaste artiklarna

Teater Stjärnan
Ann-kristins bästa sommartips
Tankar kring sommar
Specialvarvet
Borgmästaren kommer